När jag var liten/mindre/yngre (du fattar) var det hårda bud som gällde när minusgraderna anlände till staden.

När det gällde transportmedel som stod till buds för mig - till och från undervisningsbyggnaden (skolan)

Min cykel alltså.

Nåja!

Så fort den första kylan visade sig sade min fader, med bister uppsyn,

att nu var det dax för cykeln att gå i ide över vintern.

Vintervila i det gemensamma cykelrummet (fd barnvagnsrummet)

För det är faktiskt inte kul att halka runt på en cykel.

Det kan gå riktigt illa.

På den tiden var det inte en unge som hade hjälm, den tanken fanns inte.

Hjälm? Till cykel? What?

Hjälm var för militärer.

Det "rådet" (kravet) har jag fortsatt följa.

Det har inte upphovsmakaren!!

- fadern med den bistra uppsynen -

Nänä.

Han plockade fram sin tjusiga Karin.

(min gamla, som blev stulen - men kom tillbaka, tack vare snälla Polisen)

Med frost i skägget och äppelröda kinder gav han sig iväg. Mot nya äventyr!

Efter ett stopp gjorde sig Daddy redo att få fart på tramporna igen.....

Och halkar, enligt egen utsago : "som om cykeln sparkades undan under mig."

(låt bli att cykla på vintern då, givetvis har inte hjälm gjort inträde i familjen ännu)

Där låg han, ihop-blandad med cykeln.

Inga kroppsliga skador, ingen snö som färgades rött av blod - eller liknande.

När han låg där på backen funderade han på talesättet "gör som jag säger - inte som jag gör"

kom en tjej framhastande med sin unge och frågar honom :

" - Slog farbror sig?"

Visst var det gulligt sagt?

Det tyckte inte den käre fadern...... Jo, att hon kom fram, det var fint gjort.

Men att hon kallade honom "farbror"......

Det har han svårt att smälta.

Det var värre än själva dunsen i marken.

Han?! En farbror?!

Han är faktiskt 70 bast, avgör själv.