Direktlänk till inlägg 30 augusti 2015
Söndag.
Helga vilodagen, eller nåt.
Så jag arbetade.
Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut.
Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och
inte en käft dök upp. Mycket tragiskt. Ett gammalt havreflarn kan liksom inte nå upp till
nivån av nygjord pasta/kycklingsallad, dressing och nybakat bröd.
Ringer.
De hade typ missat att det diskuterats utkörning, eller bara struntat i det.
De var de själva som erbjöd utkörningen.....men nu ska jag inte vara bitter.
Kastade mig in i bilen susade ner mot byns centrum, susade fram i 40 km/h.
Bilen fylldes med godsaker.
Luktade smasken kan jag säga.
Mobilen ringer; det är mannan - han som aldrig ringer på arbetstid!
Jag - hej!?
Han - var är du?!
Jag - på jobb??!!
Vad menade han? Eftersom vi bor ihop borde han kommit ihåg att jag pep iväg vid tiotiden.
Han - jag är på ditt jobb nu!!
Jag - ahhhh, jag är iväg på tjänstens vägnar. Håll ut 3 minuter bara.
(Ja, byn är inte så stor)
Det var lite kul!
Undrar om han trodde jag rymt!
Vad han ville? Hans plånbok låg i min bil.
På väg till arbetsplatsen i förmiddags, kände jag plötsligt
en märklig känsla mot låret/bakre delen - så att säga.
Japp - jeansen sprack en smula....
Kollegan fick sedan tvingas titta på ovan nämnda bakdel i olika positioner, för
att avgöra om det var ytterst olämpligt hål för ett församlingshem.
Det var det inte.
Blev godkänd.
/ anna
(de gick sönder pga välanvändning och inget annat!)
Fobier och andra otäcka saker. Sådana har jag. I massor. Och inte har vett att skämmas heller. Även om jag ibland blir riktigt irriterad över mig själv som håller på med sådana dumheter. Det är bara att ta det. Bita ihop och leva me...