Direktlänk till inlägg 16 april 2013
En smula tårögd och hjärtat fyllt av värme tittar jag på bilden.
Tänk ändå att dessa fina små russin-människorna har varit unga,
starka och gått genom Livets Skola tillsammans - hand i hand.
Planerat sin framtid, kanske sett en del drömmar grusats, överlevt sorger och förluster; men haft varandra.
Sett sina barn växa upp i det stora vackra huset där havet stänkte sina salta droppar.
Sett naturen, byar och städer förändras omkring dem.
Upplevt fantastiska saker under åren, teknikens under, stora händelser som fastnat i historieböckerna,
krig och fred, människans glansdagar och människans okunskap.
Medgång och motgång.
Tillsammans.
När de lämnade sitt hem. Gick de tillsammans.
När hemmet de byggt med värme och kärlek, blev för stort, för tungt - tog de avsked.
I skuggan av det stora trädets krona såg de på sitt hem en sista gång.
I minnenas irrgångar sprang barnen över gräsmattan, stora trädet var mindre, de var unga och med
lätta steg gick de två uppför trappan mot det som skulle bli deras Hem.
Tillsammans är vi starka.
Kärlek är viktigt, lek inte med den - kämpa vid behov och vid livets slut går ni tillsammans genom porten.
Söndag. Helga vilodagen, eller nåt. Så jag arbetade. Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut. Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och inte en käft dök upp. Mycket t...