Direktlänk till inlägg 6 januari 2013
Det är en mörk - illa dold - fobi jag har......jag är livrädd för bollar.
Tur jag inte är en hund.
Hatar när en boll kommer emot mig, kvittar om det är en tennisboll eller fotboll, de dras alltid mot mitt ansikte.
Jag har faktiskt glasögon! Glasögonormar ska man vara försiktiga med. Faktiskt!
Småskolan: först var det "gymnastik" det stod på schemat och det var superkul! Vi skuttade och hoppade som små grodor över gympagolvet. Iförda sock-i-plast (hette de så?) och gymnastikdräkt liknande baddräkt......skitsöta....min var blå.
Var till och med medlem av Malmöflickorna!
Sedan, hockus pockus, blev det "idrott" istället = WTF??
Min redan väl igångsatta bollskräck gick på högvarv. Vareviga IDROTTS-timme vart det basket, innebandy, brännboll och annat otäckt. Såååå fasansfullt.
Givetvis var (är) jag usel på det och alltid blev jag sist kvar när lagen valdes ut. Är det pedagogiskt av läraren att låta snorungar själv välja lagmedlemmar? Svar NEJ! Rena turen att jag inte blev traumatiserad för resten av livet. Att bli vald sist - även om jag visste att min insats skulle bli obetydlig, var så lagom käckt för självförtroendet. Det kvittade om jag var 9 eller 14 år.
Om jag - mot all förmodan - hamnar bredvid fotbollsspelande människor kan jag ge mig attan på att boll-helvetet far iväg. Mot mej. Givetvis mot huvudet.....hallåååå, glasögon!
Helst vill jag fly undan i en buske, sitta där och ducka som en annan gråsparv.
Söndag. Helga vilodagen, eller nåt. Så jag arbetade. Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut. Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och inte en käft dök upp. Mycket t...