lånad bild                             

Innan vi börjar sagostunden vill jag be Er att inte hänga upp er på stavfel och grammatik!! 

Det var en mulen, stormig höstdag när vi nådde fram till Astridgården. Träden runt gården vajade i vinden och gulröda höstlöv virvlade ner över oss.

Så det var här vi skulle bo.

Jag tyckte inte om det. Inga grannar på nära håll, bara skog, åkrar och en lång grå väg som försvann i dimman.

Tyst var det också. Inga fåglar som kraxade, inga ljud av att det skulle finnas en människa i närheten.

Fy! Hur kunde Bie välja att lägga sina pengar på det här?!

Och för mig var det bara att snällt packa mina väskor och följa med. Till världens ände. Suck.

Bie såg glad ut och hastade fram till dörren som låg ut mot vägen. Kommer inte ihåg vad hon tjoade om, något om vilket paradis, tyst och härligt och om det fantastiska att vi (vi?! var inte direkt tillfrågad!) hade råd att köpa eländet. Hon sa såklart inte eländet....utan något romantiskt krafs.

Jaja, inne i huset såg det faktiskt riktigt hemtrevligt ut. Låga tak, öppna spisar och mysiga kringelikrokar. Och det var ett plus som jag inte räknat med. Vi hann med att titta in i köket innan trappan som ledde upp till ovanvåningen knarrade till och ner kom Tant Ida.

Väldigt viktigt att kalla henne just Tant Ida. Hon hade på helt eget initiativ bestämt sig för att bli sambo med Bie och mig.

Först hade jag blivit irriterad och sur på det, men efter lite tankearbete kom jag på att Tant Ida kunde vara bra att ha. Grym på att baka, städa och laga mat! Tack för det.

Det tog ett par dagar att komma i ordning, packa upp och möblera om så det passade oss. Möblerna var inte alls fel, en slags soppa från 1940-tal till 1970-tal. Har aldrig sett maken till blandning. Men den funkade. Köket och vardagsrummet var bäst. Köket gick i rött, med små söta fönster ut mot den vildvuxna (milt sagt) trädgården. Vita spetsgardiner med röda omtag. Öppen spis! Randiga trasmattor på golvet och ett köksbord som hela släkten kunnat få plats vid. Tack och lov hade Tant Ida sett till att spis och andra prylar var up to date.

Väggen in mot vardagsrummet var prydd med den mest fasansfulla blommiga tapet jag skådat! Fast...den var så hiskelig att den blev snygg - på något märkligt sett.

Vardagsrummet, 70-tals soffor och fåtöljer. Bruna, och himmel så bekväma. Bokhyllor upp till taket fulla med böcker, en urgammal knarrande gungstol framför brasan. Tjocka gardiner framför fönsterna - vintergardiner kallade Bie dem. Vi gjorde inte så mycket vid det rummet mer än sätta in tv, radio och hänga upp foton och tavlor.

Tavlorna som hängde där när vi flyttade in var så mörka och deprimerande. Speciellt en tavla, ett mörkt hus där det enda ljuset kommer från ett fönster där ett blekt ansikte tittar ut. En ruskig bild, mardrömsframkallande. Värst var att jag fick för mig att det var  v å r t  hus! Astridgården. Dom andra bara skrattade åt mig, men dom var rörande överens om att den skulle upp på vinden.

Vinden.

Det var en vind, på riktigt. Brant trappa upp (gömd bakom en tapetdörr i klädkammaren) Givetvis knirrade och knarrade den jädrans trappan så fort foten nuddade första trappsteget.

Massor med kartonger och lådor. Gamla möbler och längs ena kortväggen hängde det kläder i klädpåsar.

Damm! Mycket damm och spindelnät. Rena skräck-vinden. Inte i mitt liv jag gick upp där på kvällen eller natten. Eller när det stormade eller när det regnade. Okey, blev inte så mycket kvar att välja på. Men dagtid gick det bra. Små pytte fönster släppte in lite ljus, jag putsade dom för att få in ännu mera dagsljus. Det hjälpte. Skiftade även lampan till en starkare....men det hjälpte inte! Hur många jag än provade så det blev det bara ett dammigt svagt sken. Spökligt.

Alla lampor vi satte i nya glödlampor fungerade toppen, inget tjafs där inte. Bara på vinden.

Säger det igen : Spökligt.

Och  g i v e t v i s  spökade det på gården....inget snack om den saken. Även om jag fick kämpa som en gris för att få Bie och Tant Ida att erkänna det. Oh my Good så många ursäkter dom kom med. Gamla hus knakar och brakar, givetvis att lampor blinkar och har sig när det blåser. Tv:n är gammal så det är ju klaaart att den kan sättas på och stängas av av sig självt. Att Fideli och Junior morrar och skällde på ingenting och vägrar gå in i mitt sovrum det förklarades med att -"det luktar nog annan hund, du vet, dom som bott här tidigare hade många!" Mmmmm, men skulle inte våra jyckar bära sig åt överallt då? Om det nu skulle stinka jycke....

Men nog spökade det där.

Jajamänsan.

Fortsättning följer......      

lånad bild                                                   

    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså! Jag är en fis, en försiktig räka som spanar runt innan jag kliver iväg. Oftast.   Men ibland tappar jag det och med solsken i blick störtar ut på äventyr. Mycket märkligt. Några exempel? Oki.   Nu i somras var jag och den li...

Jag missade helt den där Twilight-hysterin. Tyckte varken böckerna eller filmerna lockade. Såg dock filmerna - även om jag slumrade lite då och då.   Så nu i sommar har den där tonåringen blivit totalt förhäxad av dessa böcker och filmer. J...

Det var den sommaren. Visserligen blommar vallmon ännu och jag kan gå barfota. Men sommarljuden är borta.   Småfåglarnas tjatter har tystnat, nu är det kråkkrax och måsskrik. Det är inte lika mysigt! Absolut inget fel på dem, men sommarkä...

Söndag. Helga vilodagen, eller nåt. Så jag arbetade. Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut.       Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och inte en käft dök upp. Mycket t...

Lördags-feeeling! Solen skiner och vinden blåser. Perfekt för tvätthäng - så det blev det. F-n vad jag är hurtig!   Bör dammsuga, men vad jag bör göra och vad jag gör är inte alltid detsamma. Tyvärr, verkligen! Jag är en latmask, mycket...