Direktlänk till inlägg 24 oktober 2011
I går när jag vaknade hade - tack o lov - häxan satt in mockasinerna i garderoben och tagit kvasten till sydligare breddgrader.
Soligt väder, så vi tog droskan ut till naturskönt område för att springa av oss lite. Det var fler än vi som kommit på denna briljanta ide´, men eftersom övrigt folk uppförde sig väl gjorde det inget.
Vi skuttade över stock och sten, som en flock kor stormade vi fram...skrämde slag på alla djur som skulle kunna tänkas vistas i närheten. Om dom inte var döva. Mitt eget intresse att klättra på allt eller tjuta i extas över en fin pinne - har dalat med åren. Synd.
Jösses, det var besvärligt att ta sig över omkullfallna träd, stramade lite oroväckande i byxbaken. Men det gick, både jag och brallan var hela vid hemkomsten.
Minsta Grisen; blivande Riddare - föll som en fura i höststorm över ett mindre träd. Och blev liggande med blodet rinnande. Gråten ekade bland träden. Vid närmre undersökning visade det sig att på handflatan fanns Såret! Knappnålshuvud-stort med en stackars väl utpressad bloddroppe. Blivande Riddaren var handikappad i säkert en timme. Efter löfte om utfodring - så gick det över.
:-)
Ett litet torp vi kom förbi på vår höstvandring.
Middagen nästan fixad, bara leta efter älgen.
Vid ett enormt gammalt (stort) träd, en ek?, låg en liten rackare och solade sig. Så kom vi då och förstörde siestan för honom...inte snällt! Men det är så länge sedan jag sprang på en orm eller en snok.
Annat var det när jag var liten, det rent av vimlade av ormar! Vet inte hur många gånger mina barfotafötter var i fånig närhet med kreaturen. Hur och varför jag aldrig blev tuggad på?....tur eller så såg jag inte så skrämmande ut.
Söndag. Helga vilodagen, eller nåt. Så jag arbetade. Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut. Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och inte en käft dök upp. Mycket t...