Direktlänk till inlägg 22 oktober 2012
Så tokigt det kan bli
I lördags kom tre små grisar inte förrän till kvällen, eftersom Soldaten var på uppdrag.
De stormade in - och kikade i grytorna på spisen vad vi andra två skulle ha till middag.
(soppa och varma smörgåsar)
Jag " - vad fick ni till middag idag?"
Julgrisen " - hmmmm, jo, lejonbiff!"
Jag " - lejonbiff? Vad är det?"
Soldaten såg lika frågande ut, alltså rörde det sig inte om någon dansk delikatess.
Julgrisen " - meh!? Lejonbiff, du vet!!"
Just här i samtalet slår det mig att det kanske är lite förvirring i språken....kom på vad lejon heter på danska = och vips kom jag på vad det var de ätit = LÖVbiff.....
Jag har lite "fobi" mot löss och loppor. Nu har jag inte (vad jag vet) råkat ut för några sådana kreatur, men de ger mig stora skälvan.....fy för den lede att få ohyra!! PÅ sig - ööörk!
Detta vet givetvis de små julgrisarna och tycker (så klart) att det är skitskoj att prata om de otäckingarna.
Så när de kom i lördags var det bland det första som sades : " - vi har löss på skolan!"
Jag ryggar bakåt, in i vasken så det tjongar. Grisarna ler stort och meddelar att de precis blivit tvättade och kammade - jag rös.
En av dem hade haft ägg (?!!) i håret - här tänkte jag antingen kräkas, svimma eller rymma hemifrån.
Fy fan!
Det kliade precis överallt på mig (det gör det ännu, kanske...;-) De fåniga små grisarna kiknade av skratt och bara njöt av min rädsla och äckel. Inte ett dugg rädda blev de när jag meddelade att den här helgen fick de tillbringa i hönshuset samt att de fick ta tåget hem på söndagen. Vill jag ha LUS i nya bilen?!
Så klart glömde jag mitt löfte om att inte ha närmre kontakt med dem, så en stund senare sitter kultingen och myser i mitt knä.....mysigt värre hade vi det.
Tills ungen ler som en ängel, gosar in sig på mig och säger " - har du glömt alla mina löss?!"
Jädrans skitunge!
Söndag. Helga vilodagen, eller nåt. Så jag arbetade. Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut. Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och inte en käft dök upp. Mycket t...