En dag i köket - det är inte skräp!

I arla morgonstund satte jag mina sängvarma fötter på heltäckningsmattan och tvingade upp dököttet i stående ställning. Lallade ner för trappan - möttes av två hungriga odjur - letade upp Livets Mening - mobiltelefonen - och ser att Grannen med hönsen redan är pigg och redo. För lite shopping till köksdagen.

Grannen fick snällt vänta en timme så jag hann vakna till, klä på mig, kamma mig, tömma potta, sopa golv, släppa ut katten, släppa in katten  och städa undan i köket. Frukost var det inte tal om. Surrade som en mygga fram och tillbaka. Bzzz bzzz.

Prick en timme efter sms till Grannen var jag presentabel, inte för närmare inspektion, men tillräckligt för att godkännas. Vroom iväg till affären, släpa runt på mjöl och jäst och annat som är bra att ha i degen.

Vrom hem igen.

Vi blandade, det mjölades, rotades i alla skåp efter lämpliga bunkar. Trampade på vovven, hittade löksksal i degen (Joooo, hade visst det tvättat av köksbänkarna! Säkert!) provsmakade och jag satte fingret rakt på en plåt som kommit ut ur ugnen (jädrans pucko)

Vad vi höll på med?

Lussebullar!

Det är snart Lucia!

40 dagar kvar.

Typ.

Senast jag var med i lussetåg var 1991, men Lucia var jag inte. Det blev bara tärna den gången.

Hade satt klockan på tidig väckning - gäsp. Hade varit lite lussevaka kvällen innan.

Öppnade dörren ut, huuu, kallt och mörkt. Snö låg som puder över marken, vackert.

Det var tyst, så jag kunde höra natten gå sina tunga fjät... Fler dörrar öppnades och ut trillade gäspande tärnor och stjärngossar. Masade oss till skolan för frukost.

Samlades utanför aulan för klä oss i vitt och glitter. Lucian i krona och rött sidenband om midjan.

Vi hörde att det sorlade i aulan och vi kände av stundens högtidlighet...flingor föll utanför fönstret och jag hade inga bekymmer i världen.

Så var det dax! Halva lussetågen skulle träda in "bakom ryggen" på publiken och resten från dörren framför åskådarna.

"Natten går tunga fjät, runt gård och stuva" Samtidigt öppnades dörrarna och vi seglade in på lätta fötter. Ställde upp oss på rad längs långsidorna i aulan. Ett tärnljus tändes - fördes till nästa ljus och nästa ljus, till alla tärnor stod med ett flackande ljus i handen. Tågade upp mot scenen med Lucia i spetsen.

Jan Banan höll sitt traditionella och eviga lucia-tal...."det var nådens år...." (tyvärr är det allt jag kommer ihåg!)

Vi sjöng som små änglar, När juldagsmorgon glimmar, Gläns över sjö och strand, Hosianna, Goder morgon och en massa andra trevligheter : )

Det enda som inte var planerat eller inövat var när en av stjärngossarna dök i golvet - pang, så låg han där...en lärare tog tag i stjärngossen och drog honom åt sidan. Inte en ton missade vi, alla antog (och hade rätt) att det var lite för mycket lussevaka som fällde grabben till golvet.

Tågade ut ur aulan medan det ljusnade utanför...himlen gick i rosa. Och vi var upprymda, glada och nöjda.

Linnena åkte av, men glittret fick sitta kvar när vi efter de övriga kilade ner till matsalen. Där hade kocken med fru dukat Lusse-fika. Små juldukar på vart bord, julmust, stor lussekatt, stor pepparkaka och klementin till alla. Morgonrodnaden lyste upp tillsammans med levande ljus på varje bord.

Sedan återgick vi till schemat - med glitter i håret.

Fast, jag  h a r  faktiskt varit Lucia ett par gånger i livet. Det är jag mycket stolt över.

Det "största" var när jag var med i scouterna - och blev utvald av ledarna. Kommer ihåg när vi satt och pratade om just Luciafirandet och vi ville veta vem som fick äran att bära kronan med lingonriset. Då fnissade ledarna till och pekade på MIG! Oj, blev generad, stolt och tänkte "-tack gode gud för mitt långa hår!" :-) 

Men det var kul! På en stor scen framför MASSOR (tyckte jag då i alla fall) med människor stod jag där, fin i mammas gamla lusselinne från 50-talet och med ljus i håret. Tyvärr var kronan lite för stor....så minst en gång var jag tvungen att höja ena handen för att putta upp den... Men rynkade jag pannan så satt den ganska säkert :-)

Mmmm, fy 17 vad stolt jag är för den bedriften. 10 - 12 år var jag, men jag kommer ihåg det.

Märkligt, jag kan komma ihåg saker som hände för tjugo, tjugofem år sedan hur lätt som helst. Men inte kommer jag ihåg vad jag gjorde igår.... Tack och lov för anteckningsblock och almanackor!

Imorgon kommer marsipangrisarna.

Slut på friden ;-)

Lånad bild

Kan bara inte med det här mörkret!

Och tanken på att det bara är början av vintermörkret ger mig panik!

Vakna till mörker, leva i mörker, sova i mörker - snyft!

Jag behöver vakna till ljus, helst en fantastisk sommarmorgon, men helt vanligt dagsljus går bra det med. Jag vill att dagen ska vara ljus, det är okey med mulet och regn - bara inte möööörkt!

Endast några få timmar med ljus...jag är helt säker på att en del människor borde gå i ide. Som jag, även om jag gärna piggnar till i december : )

Det är ett stort problem att jag känner mig pigg och alert (i den mån jag nu överhuvudtaget känner mig så) endast i dagsljus. Så fort det skymmer börjar jag gäspa, och vid den här tiden (19.36) kan / vill jag gå och lägga mig. Skulle utan bekymmer kunna krypa in under täcket och sova till niotiden imorgon. Men det är ju så trist att knyta sig redan :-(

Ruskigt obehagligt att släpa omkring på något som bara vill falla ihop i en hög och sova, sova.... Det är jag som är "något", men det känns verkligen som jag drar omkring med ett sömnigt elände som inte vill röra sig.

Som tur är finns Julen. Hade den inte anlänt i dessa dystra dagar så vet jag inte vad som hänt. Jul innebär massor med ljus, överallt. I fönster, i träd o granar, på hus, i skyltfönster och fina ljusslingor över vägar och torg. Blir det snö så hjälper det till. Det lyser upp rent otroligt. Och dämpar ljud så bra. Och knarrar så hemtrevligt under skorna.

Tyvärr kan snön ställa till det också. Sitta insnöad är sådär lagom upphetsande. Att inte komma fram på vägarna, tåg som står stilla, gummor o gubbar som halkar som käglor och det är svårt för uteliggardjuren att överleva.

Men skit i det.

Tillbaka till Nu tändas 1000 juleljus, så fort jag ser en gran med lyktor i får jag ett vansinnigt behov att krypa in under granen och bara....sitta där i julefriden. Dofta på barren, sippa lite glögg, gnaga på en lussebulle och tänka på jularna som flytt. Och på dom som saknas mig.

Men inte f-n gör jag det. Då hade väl polisen ryckt ut och plockat in mig. Och sitta här hemma och trycka under granen verkar lika konstigt det.

Kan se det framför mig....: julefriden har lagt sig över åkrar och dungar. Snön ligger vit på taken och den där lille Tomten är vaken. Det enda som hörs är sprak och knak från brasan. I fönsterna är adventsstakarna tända för att hylla julaftonens slut och juldagens gryning.

Det prasslar lite nätt under granen som står så stolt med sina vackra prydnader och ljus. En rödklädd rumpa sticker fram vid foten av granen, två rufsiga flätor fulla med barr syns mellan glitter och smällkarameller.

Det skulle då vara jag som försökt klämma mig in under härligheten utan att riva alltsammans. Få sitta där i tystnaden, lyssna på brasan och vänta.... Eftersom det är just julaftonsnatt i den här visionen så väntar jag på små röster.

På julaftonsnatt kan nämligen djur tala med människor, och det hade varit rart att höra kisarna småsnacka.

Nåja, plötsligt störs tystnaden av tramp i trappan och vardagsrummets dörr öppnas försiktigt, in kliver Soldaten med de tre små marsipangrisarna efter sig.

Och där sitter jag - under granen - med en flaska glögg - och väntar på katt-röster.

Inte vet jag hur det hade slutat - men inte f-n hade jag blivit gift nu heller.

Ja herregud.